Evert Karlsson
Evert Karlsson har fått somna in, efter att ha legat på sjukhus sedan början av december. Han hade haft cancer i över 20 år, och säkert haft det jobbigt med sina mediciner och behandlingar. Men hans positiva livssyn och nyfikenhet på allt spännande höll honom ändå uppe. Han ville vara med där det hände saker som intresserade honom.
Jag minns inte när jag först lärde känna Evert, men det bör ha varit någon gång i slutet av 80-talet. På den tiden fanns det tre akvarieföreningar i Göteborgstrakten: Göteborgs akvarieförening, Lundby akvarieförening (på Hisingen) och Mölndals akvarieförening. Vi var med i alla tre och träffades ofta på mötena. Så småningom försvann Mölndals och Lundby akvarieföreningar på grund av bristande intresse. Jag och Evert var kvar i Göteborgs akvarieförening, men efter ett tag tröttnade jag på grund av deras allt sämre föreningsdemokrati. Jag gick med i Uddevalla akvarieförening i stället, och fick snart med mig Evert dit också. När vi upptäckte att mötena där var betydligt trevligare blev Evert en trogen medlem, som även fick med sig andra akvarister från Göteborgstrakten trots att det var en bit att åka från hans hem i Mölndal. När han hämtade upp mig på Källtorp på väg mot Uddevalla hade han ofta med sig Åke Berntsson, som enligt min mening var en av Sveriges främsta akvariefiskodlare på sin tid. Inte i kvantitet, men få hade hans kunskap och känsla för vad han gjorde. Rune Adolfsson, som odlade röda korallplaty och även sjöng i en kyrkokör, var också med ibland. Och naturligtvis Christer Sandberg, som odlade vildformer av ungfödande tandkarpar och även hade sett en del sådana i deras hemmavatten i Västindien.
När jag upptäckte internet på 90-talet, fick jag kontakt med akvarister utanför Sveriges gränser. Auktionerna i Norge hägrade, och det är ju aldrig så långt mellan bergen att inte trollen kan råkas. Med spänd förväntan åkte jag långfärdsbuss till min första auktion i Oslo, och blev överväldigad av deras stora och spännande fisksortiment. Jag minns inte hur många sådana bussturer jag gjorde, men det kan inte ha varit så många innan jag fick med mig Evert till Oslo för första gången. Även han var imponerad, inte minst av det stora antalet aktiva och intresserade akvarister som hade samlats. Vi berättade naturligtvis om detta för kompisarna i Uddevalla akvarieförening, och snart var bollen i rullning. Allt fler åkte på de norska akvarieklubbarnas auktioner.
De norska akvaristerna var alltså bra på att ordna auktioner. De danska var bra på att ordna utställningar, så en och annan tur till Danmark gjorde vi också. De resorna varade oftast i två eller tre dagar, och då fanns det även tid att se till exempel Ålborgs Zoo, Randers Regnskog, Sötvattenscentret i Silkeborg osv. Evert var lika nyfiken som jag på sådana platser.
Ibland behövdes det inte ens några evenemang för att vi skulle ut och se oss omkring. Länge var det en tradition att jag, Evert och Christer skulle göra en ”Åledsresa” varje år. Ner genom Halland, med stopp på ett antal trevliga akvarieaffärer. Trots att Evert inte direkt var fågelskådare ville han alltid stanna och fika på Getteröns naturum, och då passade jag förstås på att kolla in fågellivet ute i viken. Evert och Christer hade ingen brådska, så jag hann både skåda och fika. Sedan bar det av till affärerna, vars ägare vi kände sedan länge – Kjelle i Varberg, Hans i Halmstad (tidigare Kungsbacka) och naturligtvis Arnold i Åled som var slutmålet. Den sistnämnde en rolig, pratsam gubbe som alltid blev så glad när det kom ”riktiga akvarister” till hans affär.
Evert hade en väldigt fin syn på djur och natur. Med honom kunde man prata om rådjur och harar, utan att få de vanliga svaren om att de äter upp alla blommor. Han respekterade livet i alla dess former. Inte minst hade han ett gott öga till alla små liv som surrade och fladdrade omkring blommorna i hans fina trädgård hemma i Mölndal. Humlor, bin, fjärilar, blomflugor osv. Han var inte den som tog fram en hopvikt tidning när det kom en geting. I stället satte han fram ett litet fat med söt saft, och fascinerades av hur getingarna sög i sig saften med sina små sugsnablar. Något han också tog fina macrobilder på. ”De har lika stor rätt att leva som vi!” brukade han säga, både om getingar och andra smådjur.
När vi körde hem från Uddevalla under vårkvällarna, såg vi nästan alltid paddor på Källtorpsvägen. Christer hade lite svårt att förstå varför det var så viktigt att hålla undan för dem, men fick finna sig i att både jag och Evert var rädda om deras liv.
”Där sitter en jävel!” sa Christer en gång.
”Nej, en padda!” rättade Evert.
Inget ont om Christer, men jag tycker ändå att denna rättelse säger en del om Everts natursyn. En respektfull syn. Han kunde se det stora i det lilla, men också det lilla i det stora. När han släppte av mig hemma på Källtorp, stannade han ofta en stund och beundrade den fantastiska stjärnhimlen. Den kunde han inte se på samma sätt hemma i sin upplysta stadsmiljö. Vår jord är bara ett litet sandkorn i det oändliga universum. Också det en fin tanke. Genom åren hände det flera gånger att Evert och hans fru Monika dök upp spontant hos mig någon fin sommardag, och då fick de förstås kaffe ute på altanen. De älskade tystnaden ute på landet, som ju inte är något självklart för stadsbor. Både Evert och Monika var troende och engagerade i Fässbergs församling i Mölndal.
På hösten 2019 var vi i Tyskland och Nederländerna med Malmö akvarieförening. Den resan kom att bli mitt sista äventyr ihop med Evert och Christer. Jag minns när vi efter resan kom hem till Evert i Mölndal, kanske vid 3-tiden på natten, och knackade på dörren. Monika kom och öppnade, lika glad och trevlig som alltid. Sedan körde Evert förstås hem mig till Källtorp, för jag skulle ju inte behöva sitta på Centralstationen och vänta i flera timmar. Nu finns varken Evert, Monika eller Christer kvar i livet, men mina minnen kommer alltid att finnas där.
Olle Arvids
